17 år efter, men det är aldrig för sent för magisk pop

The Orchids

Skulle egentligen bara lägga ut en liten låt på facebook, men jag hittade inte låten på vare sig itunes, spotify eller youtube…

Jag vet inte riktigt varför, men jag fastnade aldrig riktigt för banden på Sarah Records då det begav sig, 1987-1995. Delvis tror jag det beror på att jag börjat lyssna på så mycket annat än pop, men samtidigt är det ju egentligen precis min musik. En bidragande orsak var också att den lokala skivbutiken inte tog hem mer än någon enstaka Sarah-skiva, de spelades aldrig på radion och det fanns inget internet att tjuvlyssna på. Och vid det här laget hade jag slutat skicka efter skivor bara för att chansa på att de var bra.

Blueboy hade jag koll på, och jag hade ett par samlingar där Another Sunny Day, The Orchids och Field Mice, och kanske någon mer, fanns med. Men det var allt.

Nu har jag i alla fall till slut tagit upp bekantskapen med flera Sarah-band, och nästan allt jag hör är bra. Ibland till och med lysande. Som The Orchids singel ”Thaumaturgy” från 1992. Deras producent, Ian Carmichael, som även brukade spela keyboards med bandet, var med i gruppen One Dove som jag lyssnade på en hel del, och då borde jag även fått upp öronen för The Orchids. Men kanske var jag omedvetet trött på pop och koncentrerade mig på annan musik… I alla fall är det alldeles nyligen jag börjat bekanta mig med The Orchids, och just den här singeln hörde jag första gången för ett par dagar sedan. På rekordtid har den blivit en av de absolut mest spelade låtarna i mitt itunesbibliotek. Så enkel, men samtidigt så magisk och vacker. Jag blir nästan nostalgisk, trots att jag inte hörde den då…

The Orchids – Thaumaturgy (1992):

Joe Jackson plays Andy Partridge

Joe Jackson

Underbar live-version av XTC’s ”Mayor Of Simpleton”, inspelad i mars 2003 med Joe Jackson ensam vid pianot.

Det återförenade Joe Jackson Band var på turné för att lansera nya albumet ”Volume IV”, och det var när övriga bandet tog en liten paus som Joe passade på att framföra en av sina, och mina, favoriter.

Joe Jackson: Mayor Of Simpleton (2003):

Testbild! goes Brasil

Clube da Esquina

I början av 70-talet samlades några kompisar mitt i brasilianska inlandet för att dricka öl och diskutera Beatles. Dessutom gjorde de musik själva, och dubbel-LPn som släpptes 1972 är i samma klass som både Jobim och Gilberto. Milton Nascimento och Lô Borges skulle bli stjärnor, men då skivan spelades in var de bara två i bandet.

Själv upptäckte jag skivan alldeles nyligen, och det är egentligen bedrövligt hur man kunna undgå ett sådant mästerverk i 37 år. Förmodligen har den undgått fler, så här är ett oemotståndligt smakprov.

Clube da Esquina – Clube da Esquina nº 2:

The La’s skivdebut från 1984

Lee Mavers & Mike Badger

The La’s första singel, ”Way Out” kom 1987 följd av ”There She Goes” 1988, men sen dröjde det till 1990 innan albumet kom. Men långt dessförinnan hade de medverkat på samlingsalbumet ”A Secret Liverpool” som gavs ut av Carl Davies på hans Davies Records 1984. De mest kända banden på skivan var Ex Post Facto och The High Five, vilket avslöjar att det inte var Liverpools bästsäljare som medverkade.

Mike Badger fanns med på flera låtar med grupperna Kindergarden Paint Set, Roy Gbiv och, som sagt, The La’s som inleder sida B med låten ”I Don’t Like Hanging”. Denna första sättning av The La’s bestod av Mike Badger kompad av gruppen The Modernaires. Efter samlingsskivan dröjde det dock inte länge förrän Mike fick sällskap av Lee Mavers som då spelade bas i Neuklon och The La’s blev ett riktigt band.

The La’s – I Don’t Like Hanging (1984):

Har ni missat The Bad Plus? Starta Spotify genast!

The Bad Plus

Sedan jag häromdagen tipsades om den fantastiska amerikanska jazztrion The Bad Plus har jag knappt lyssnat på något annat. Originalkompositioner varvas med pop- och rockcovers. Pixies, ABBA, Nirvana, Yes, Bee Gees, Heart, Blondie, Burt Bacharach, Vangelis, Black Sabbath… vem som helst kan dyka upp på deras repertoar. Det enda gemensamma alla har är att deras låtar blir hur bra som helst när de behandlas av de gamla kompisarna Reid Anderson (bas, Ethan Iverson (piano) och David King (trummor). Som en blandning av EST och Ben Folds Five ungefär. Fast bättre.

Ett halvdussin album med instrumentaljazz har de gjort, alla lika lysande, och på fjolårets ”For All I Care” har de sällskap av sångerskan Wendy Lewis som ger låtar som ”Lithium” och ”How Deep Is Your Love” lite extra krydda. Lyssna bara på deras version av Tears For Fears ”Everybody Wants To Rule The World” från 2007 års ”Prog” här nedan. Och vill ni höra mer så finns The Bad Plus på Spotify!

The Bad Plus – Everybody Wants To Rule The World (2007):

Mick Jones P.I. del 8: Återkomsten – epilog

 

SA #25 nov/dec 1994

Mick Jones försöker finna sig tillrätta med sin nya arbetsgivare som dock har ett krav; att han skaffar sig en assistent. Och det är här Robert Smith kommer in i serien. Det är nu äventyret verkligen sätter fart!

Mick Jones, P.I. del 7: Återkomsten – prolog

SA #24 sep/okt 1994

När vi lämnade våran käre Pop Investigator, Mick Jones, senast åkte han på semester för att aldrig mera återkomma. Åtminstone inte i tidningen Pop. Istället dök han upp några månader senare i tidningen SA. Utan färg men i större format. Här får ni veta hur det gick till!

Lite Wilson, lite Walker, lite Bacharach och fantastiskt bra!

For Women Only... och mig

Efter att ha spelat Beach Boys-liknande surfmusik som underbara klassikern ”G.T.O.” med Ronnie & The Daytonas bytte Bergen White stil totalt och gjorde ett alldeles fantastiskt, Beach Boys-liknande solo-album. Hans enda egna skiva, ”For Women Only”, kom 1969 och innehåller massor av Brian Wilson-, Scott Walker- och Burt Bacharach-doftande mjukispoplåtar med en aning country-touch (är man i Nashville…).

Varför han inte gjorde fler skivor kan man ju fundera på, men när han istället blev producen, arrangöroch bakgrundssångare åt artister som Elvis Presley, Glen Campbell, George Jones, Kris Kristofferson, Kenny Rogers och massor av andra så har han ju haft att göra ändå.

Funderade länge fram och tillbaka på vilken låt jag skulle välja… fastnade till slut för ”Don’t Keep Me Waiting” där man får alla tre lite av Wilson, lite av Walker och lite av Bacharach, i en och samma låt.

Efter att ha varit en eftersökt dyrgrip i många år släpptes albumet på CD för några år sedan på Rev-Ola, och finns ännu i lager.

Bergen White – Don’t Keep Me Waiting (1969):

Danmarks bästa

Gangway

Vad heter Danmarks bästa band någonsin? En ledtråd; det börjar på G och sen kommer ett A… Nej, Pelle får ursäkta, det är inte Gasolin’ utan Gangway. De gjorde bra skivor ända fram till mitten på 90-talet, men som allra bäst var de 1986 på albumet ”Sitting in the Park”. Mästerlig pop i bästa brittiska stil som helst saknade motsvarighet i Sverige (nog för att jag försökte själv, men så här bra blev vi aldrig). 

Gangway – Once Bitten, Twice Shy (1986): 

Big Heat – Watch Me Catch Fire

12"-omslaget. Sjutummaren har det vita området utbytt till svart och det röda till vitt. Dessutom är det mindre.

Big Heat var en trio beståendes av sångarna Bill Hurley (The Inmates) och Drew Barfield (The Keys) samt gitarristen Chris Parks (Any Trouble). I bakgrunden på deras enda singel hörs även producenten Elvis Costello i kören.

Big Heat – Watch Me Catch Fire (1985):